Mitt minsta barn fyller två år nästa vecka. Han är en underbar liten buse med glimten i ögat. Otroligt händig är han, bär runt på katten, häller upp mjölk över hela köksbordet, bär ner möbler från övervåningen och hjälper till med allt som behövs.
Men vart tog tiden vägen? Förr två år sen vaggade jag runt som en anka och trodde att han aldrig skulle komma ut. Jag hann ju inte med att njuta ordentligt...
Vi har fått tillbaka sönernas vagga som varit utlånad, den fick mig att bli glansig i ögonen, pirrig i äggstockarna och lätt bebissugen. Ända tills sönerna flög ihop så hårtussarna rök och jag insåg att vi har mer än vår beskärda del av lycka i form av barn hemma. Men jag kan inte låta bli att leta fram en bild på vaggan och drömma om små älskingar som susar i den, barnbarn nästa gång..


